Över allt ser jag barn, i stortsett alla mina gamla vänner har barn. Sanningen är att det var så sjukt skönt att flytta från småland och slippa alla dessa barn, för jag var verkligen inte redo, och kände inte längre att jag passade in bland mina kompisar... det ju ganska självklart att dem började prioritera annat i livet nu när dem fick ett barn att tänka på.
Nu sitter jag här två år senare och kan faktiskt tänka mig ett liv med barn, det är en väldigt häftig känsla. Skräcken för allt hemskt som går hand i hand med graviditet..(typ förlossningen)... har övergått till nyfikenhet.
Jag ser dessutom i sambons ögon hur han längtar efter att kunna leka med sina egna barn ist för kompisarnas barn:)
Men än så länge så får han fortsätta leka med andras barn, och på sin höjd kan vi skaffa ett husdjur :)